Skip to content

historia

Bloggen tog sin början mitt i ivf-försöken. Efter den andra återföringen som blev det andra misslyckandet. För det är så jag tog det, ett nederlag, ett misslyckande som borrade sig djupt in i min själ och värkte och sved som ett öppet sår. 

Det kostar att våga tro på nästa försök, gång på gång. Det tär. På orken, på själen, på kärleken. Till slut blev jag luttrad. Orkade knappt grina längre. Känslomässigt apatisk, avtrubbad. 

Hela beskedet om att ivf var vår enda chans slog mig som en välriktad käftsmäll rakt i nyllet. Jag blev chockad. Ledsen. Bedrövad. Jag hade blivit gravid många gånger tidigare, jag och mitt ex hade lyckats få ett barn. Inte för att hon kom lätt. Det kostade år av försök och tre oförklarliga tidiga missfall. Men hon fanns. Jag kunde få barn, jag kunde bli gravid. Den vetskapen var nog den största drivkraften av alla, jag visste att det kunde gå. Men ändå blev jag rädd. Det var bara jag som hade barn, inte min sambo. Vad hände om vi inte lyckades? Vad skulle hända med oss? Kanske kunde jag bli tvungen att förlika mig med tanken på att det inte blev några fler barn, men han då? Kunde han tänka sig att leva utan?

En gång för inte alltför länge sen hade vi blivit gemensamt gravida, men det visade sig vara ett utomkvedshavandeskap som slutade på akuten och tre dagar på sjukhus. 

Men nu var det annorlunda. Jag blev inte gravid alls trots många månader av ägglossningsstickor och schemalagt sex i exakt rätt tid. Jag åt till och med Pergotime (ägglossningsstimulerande hormon) i ett par månader. Inget hände förutom att jag mådde skunk av tabletterna. 

Nåt var fel, jag kände det på mig. Vi gjorde en utredning och det var här det visade sig – båda äggledare komplett blockerade.

Ni kommer aldrig bli gravida på naturlig väg. Er enda chans är ivf.

Vi ställdes i landstingskö och fick veta att väntetiden var lång, nästan två år. Vi mejlade en privat klinik och fick tid efter bara några veckor. Vi hade inga pengar undanstoppade för att finansiera privata försök men vi gick dit ändå och tänkte att det får väl lösa sig på nåt vis. 

Jag opererades för att utesluta endometrios och för att de ville titta närmare på mina skadade äggledare – kanske gick nån att rädda eller öppna upp? Det gick inte. Båda var slutna och gick inte att öppna igen. Den ena var så svårt skadad och vätskefylld att den togs bort helt. 

Kort därefter påbörjade vi en resa tillsammans som vi inte visste slutet på och som blev längre än vi hade kunnat ana. 

Läkarna sa att våra chanser var utomordentligt bra. Vi inledde försöken med gott mod och stor optimism. Vi var bara strax över 30, jag hade varit gravid flera gånger tidigare, proverna såg bra ut, patienter med endast äggledarproblematik har stor chans att lyckas och jag svarade bra på behandlingen.

Vi gjorde ett försök. Två försök. Tre försök. Utan resultat.

Vi  blev gravida på fjärde försöket. Äntligen! Nu var vi i mål. Dagarna gick, jag blödde inte och jag mådde illa som fan, det här var ju perfekt. 

I tankarna hade jag så gott som köpt barnvagn när vi gick på första ultraljudet. Då raserades lyckan. Allt fanns som gör en graviditet – utom ett foster. Hinnsäcken var tom. Ofostrig graviditet hette det visst. Som ett missfall som inte satt igång. Vi väntade på att kroppen skulle fatta och själv starta det oundvikliga men det hände inte. I vecka 9 skrapades jag.

Vi plockade upp spillrorna av oss själva och laddade om för att starta med nya försök. Vi måste vänta två månader efter skrapningen, sa läkarna. Vi räknade dagarna.

Så äntligen, i november 2007, var det dags för omstart. Men lyckan blev kort – livmodern hade inte hämtat sig. Jag gick igenom nya undersökningar för att utesluta att livmodern var skadad eller att det fanns polyper som måste tas bort innan vi kan gå vidare. En fruktansvärd tid av ovisshet och känslomässig terror.

Först fyra månader efter skrapningen, i januari 2008, fick vi klartecken på att kroppen var redo igen. För allra första gången återfördes den här gången två befruktade ägg till min livmoder. Bara för att vi frågade. Vi ville maxa våra chanser, på nåt vis. Kanske fäster åtminstone en? 

Vi var ruskigt nära slutet på vår resa nu. Men det visste vi inte då. 

Vi hade kämpat och önskat oss ett barn. Ett gemensamt barn. 

Vi fick vi två.

Ps. Vill du läsa min blogghistoria från allra första början gör du det här.

Annonser
One Comment
  1. Jag ryyyser!! Herregud, vilken resa! Vilka otroligt starka människor ni är! Jag hamnade här då jag googlade just ofostrig graviditet, då det var just det beskedet jag fick idag.. i vecka 12. Tungt. Men att läsa detta ger en endometrios drabbad själv som mig lite hopp ändå 🙂

    Gratiis!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: