Skip to content

Till vägs ände

Ni har ju redan märkt det förstås. Livet rullar vidare. Jag är på många ställen utom just här, i bloggen.

Så jag ber att få tacka för den här tiden. För sällskapet. För trösten när jag behövt. För alla smarta saker ni skrivit. För pepp.

Jag går vidare nu. Jag har nya bloggidéer men det handlar inte längre om varken ivf eller tvillingar. Mer jag och grejer jag gillar.

So long. Vill du nåt är det bara att höra av dig till MIG. 

Annonser

Välförtjänt

Det glädjer mig att Robert G Edwards, alla ivf-barns urfader, får Nobelpriset.

Utan denna mans forskning, utan ivf, hade två av mina tre barn aldrig funnits.

Så tack, herr Robert G Edwards.

Tack för att mina barn fick bli två av 40.000 längtansbarn födda i Sverige, två av 4,3 miljoner i världen.

Samtidigt blev jag lite beklämd i morse när jag tittade på Nyhetsmorgon. Under en intervju med en ivf-familj beskrev pappan sin ett år gamla son med orden: ” Glad och han har helt normala värden och kurvor.”

Jag förstår honom och varför han svarade så. Han ville förstås förtydliga att sonen var helt normal, en helt vanlig unge, trots det faktum att han var resultatet av en befruktning i en kopp (nej, inte ett provrör).

För trots att ivf numer nästan tillhör vanligheterna, alla känner nån som gjort eller ska göra ivf, så är det för väldigt många något väldigt konstigt. Avvikande. 

Jag hade tyckt det var roligare om pappan beskrev sin son såsom han är. Men samtidigt förstår jag, det blir sådär ibland. Man känner ett behov att hävda det vanliga hos sitt ovanliga barn.

Så för att styrka denna pappa och intyga att även mina ivf-barn är helt normala i sin utveckling kan jag idag berätta att mitt ena ivf-barn på eget initiativ gått på pottan och kissat och bajsat. Och det två dagar före tvåårsdagen. Det var väl normalt så säg.

Frågan är vad man gjorde med all tid innan man fick barn

En tjuvtitt på hur det såg ut när en barnfri eftermiddag, kväll och natt blev verklighet. Gissa vad vi pratade mest om.

Under sker

Vi har inte haft en barnfri natt sedan tvillingarna kom. Och de kom för snart två år sedan. Inte en enda natt för oss själva. Barnvakt till sena kvällen några gånger, jepp, men inte en hel natt som tillhört oss och bara oss. Inte för att vi skulle göka som kaniner, vi skulle förmodligen sova. En tunnbrörulle på det lokala grillsnusket och så gonatt. Men det skulle vara värt det. Fast inte ens en sån natt har vi haft. Det är synd för jag tror man behöver det. Vi behöver det. Men under sker, mina vänner, även i förorten. För på lördag ser det ut som att en barnfri natt kan bli verklighet. Det är på tiden.

Mitt sommarlov

Nyss tillbringat en intensiv, härlig och svettig vecka på Gotland. Tre ungar, varav två solkräksjuka i omgångar, och så vi, mamman och pappan. Allesammans i en stuga i skogen, ett stenkast från havet. Myggor till förbannelse. Men lämnar man asfalten får man ju skylla sig själv. Ungarna höll oss sysselsatta med spyfester på nätterna och den där lata semestervilan som alla pratar om, den liksom uteblev.

Men det blev skitbra. Också. Det blev cirkusbesök, cykelturer, det blev sköna salta bad, det blev dyra restaurangnotor. Det sistnämnda löser vi sen, när hösten kommer. Såna är vi, såna har vi blivit, sån måste man vara som tvillingförälder (i alla fall till små såna). Man måste vara flexibel och man måste vara pragmatisk. Nån kväll försökte jag visserligen tappert koka makaroner i stugpentryt som var stort som en flygplanstoalett medan pappan jagade barn som rymde till skogs, åt varsitt håll. Men det gjorde vi inte om. Vi skulle ha semester var det sagt.

Jag njöt av att vara nära barnen på ett nytt sätt. Otvunget. Obråttom. Flipflops och tovigt hår. Vi kunde just sitta där i strandbrynet hur länge som helst och bygga sandslott. Skratta. Titta. Vara nära. Prata. Och så hände det: Den här veckan släppte språket för tvillingflickan. Plötsligt pratar hon hur mycket som helst. Härmar, säger efter. Det känns nästan som om vi den här enda veckan kom barnen närmre än vi gjort på hela våren när vi flaxat runt som knäpphöns.

Nu är vi hemma igen. Nu ska vi bygga. Eller pappan (inte pappa, pappan, som tvillingflickan säger och hon borde ju veta hur man säger) ska bygga. Jag ska passa barn, ha papiljotter i håret och koka sylt. Som vilken traditionell femtitalsfamilj som helst. Pappan bygger, mamma hushåller. Vi är en modern familj ser ni.

Så. Vad gör ni andra då?

Semestern har börjat

Ätit frukost, förberett lunch, packat matsäck och spadar, cyklat till stranden med ungarna och badat och lekt och cyklat hem igen. Allt före klockan elva en lördag. Wohoo!

Gick bananas med klipparen

Jag kunde inte låta bli. Sonen blev en mohikan. Barnsligt? PH-varning? Nåja, han heter ju inte Liam i alla fall.

Krake Kräka

Idag vårdar jag en nioårig krake som bjöd alla kompisar på kalas igår men som blev kräksjuk i halvtid. Kompisarna öppnade paketen. Kompisarna gjorde skattjakt. Krake låg och hulkade i sängen. Och fortsätter idag.

Lösenordsskyddad: Bollen är i rullning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Celine och jag

Celine Dion väntar tvillingar efter flera ivf-behandlingar. Tänk att en världsstjärna och jag har så mycket gemensamt. Ivf. En 9-åring. Tvillingar. Det är ju fantastiskt och skänker lite välkommen glamour till min simpla svenssontillvaro. Hon och jag. Celine och jag. Det ska jag tänka på när jag styr bilen hem till förortslivet med makaroner och tummade häften med rikskuponger, att vi är faktiskt så gott som systrar, Celine och jag. Jag känner samhörighet med den här kvinnan fast vi aldrig träffats. Vi har badat i samma pöl, vi har stött och blött, hoppats och försökt. Rikedom och berömmelse spelar ingen roll i hoppasbarnbranschen. Längtan och känslan inför att vara utelämnad åt ivf är densamma, den sliter hjärtat i tusen bitar oavsett dollars på kontot. Celine har råd med fler försök än du och jag och hon fick säkerligen vip-behandling, varma tofflor och ett glas Bollinger till stesoliden vid äggplocket. Men större möjlighet att lyckas hade hon ändå inte. Vi är alla lika ödmjuka, lika hoppfulla, lika små inför ivf. Det är ett mirakel varje gång det lyckas.